Nu skriver jag i gåtor, inte meningen att ni ska lägga någon vikt / förstå vad jag pratar om

Saknaden.

Alla människor fungerar olika när det kommer till hantering av sorg.
Sorgbearbetning.
För tre år sedan förlorade jag någon som betyder allt för mig.
Jag visste om att jag skulle förlora , och att det bara var en tidsfråga innan jag skulle vakna upp ur det vakum jag levde i.
Dagen kom då jag stod med verkligheten i handen.  som jag trode jag alltid skulle ha vid min sida försvann. Man tror in i det sista att allt ska bli bra, att det man vet inte är på riktigt. Att man lever i någon bisarr dröm, som man snart kommer vakna upp ur.

Men verkligheten är ett faktum. Vi kommer förlora personer vi älskar. Och älskar man ingen, slipper man bli lämnad /ensam. Men vad vore då livet om man inte var älskad eller älskade någon.

Mitt sätt att hantera sorgen var att sätta mig i en massa uppgifter, uppgifter som tog tid och energi. Så att jag slapp tänka på verkligheten. Jag avskydde verkligheten.
Jag vart riktigt grym på att förtränga vad som verkligen hade hänt. Förtränger man så känner man inte smärtan på samma sätt.
Jag vet att man inte mår bra av att förtränga, och att allt förr eller senare kommer tillbaka.
Men klarar man inte av sanningen vill jag nog påstå att det för stunden är skönare att bara ta bort smärtan.

Med det sagt rekomenderar Coatchen inget!
Bara säger att det är mitt sätt att hantera det man inte vill möta.

Det har nu gått snart 3 år. Jag vet inte om jag än idag har insett det.
Att  inte går att ringa, trots att jag har kvar  telefonnr i min mobil. Jag har inte mage att radera det ännu!
Kvar har jag i allafall grymt bra minnen, minnen som gör mig glad. Och jag vet att är med oss var dag.


Med det sagt vill jag INTE mista fler personer jag älskar.
Ni vet vilka ni är!